Bokcirkel 2, Grupp 6

Nu har vi kommit ungefär halvvägs in i boken och denna gång ska vi fundera över vilket/vilka berättarperspektiv som författaren John Ajvide Lindqvist har använt sig av och varför han valde den/dem.

Vi i grupp 6 kom först fram till att vi tyckte han skrev med det allvetande perspektivet eftersom vi får tillgång till de olika personernas tankar i takt med att nya händelseförlopp förlöper och hur de känner sig i de situationer som handlar om dem. Några exempel på detta är t.ex. när Håkan ligger på sjukhuset efter att han hällt syra i sitt eget ansikte och då tänker han hela tiden på Eli och hur hon har det nu när inte han kan vara henne till lags längre. Även när polisen kommer och hälsar på Håkan för att förhöra honom och han inte kan prata får vi läsa hans svar i form av hans egna tankar då han pratar med sig själv. Ett annat exempel är när Oskar har slagit Jonny i huvudet med en pinne och han berättar detta för Eli, när han tänder lampan och kollar in i hennes ögon tänker han ”Som på ödlor. Nej. Katter. Katter.”

Men under vår diskussion kom vi sedan fram till att han blandar den allvetande och den tredje berättaren eftersom man ibland bara får läsa själva händelseförloppet som för handlingen framåt och inte hur karaktärerna känner sig.

Jag tror att Lindqvist har valt att blanda dessa för att göra boken mer spännande och för att man ska kunna relatera till personerna så att boken känns mer levande. Jag tycker att det är bra att han skriver med båda för om man inte hade haft tillgång till karaktärernas känslor och tankar hade boken nog blivit ganska tråkig och känts rätt så ”tom”. Det behövs även att boken är skriven av en allvetande för att kunna förstå hur alla de parallella historierna till slut ska kunna flätas samman.
Det kan även bli ”för mycket” för läsaren om man hela tiden får tillgång till tankar och känslor eftersom det kan kännas tjatigt och att historien stannar upp för mycket och inte kommer vidare, då kan det vara bra med den tredje berättaren också som bara observerar just det som händer och skruvar upp tempo en aning. Man får även då börja tänka lite mer själv över varför just det och det händer.

Under realismen skrev man precis som det var och man försökte inte försköna eller ”mildra” sina beskrivningar. Man serverade helt enkelt verkligheten svart på vitt och så skriver Lindqvist också och man berörs av det. En allvetande berättare gör att man kan skildra verkligheten på det här sättet med hjälp av personernas känslor för att vi själva ska kunna uppleva situationer som dem gör och med en tredje berättare hade man inte fått samma stämning.