Den andra diskussionen handlar om varför författaren
valt de berättarperspektiv som finns i boken. Här kommer Grupp 3 diskussion.
För att läsaren lättare ska kunna fokusera på
viktiga och komplexa karaktärer har författaren valt att gå djupare in på vissa
karaktärer genom den allvetande berättaren, medan han använder tredje person
till många utav birollerna.
Genom att använda den allvetande berättaren får man
tillgång till tankar och känslor. Detta bidrar till komplexa karaktärer.
Utifrån sett ses Håkan som en mycket ond person, men när man tittar närmre på
hans tankar och känslor slåss han med sitt inre. Han vill egentligen inte döda
men han måste för att rädda sin älskade och deras liv tillsammans. Han känner
på så sätt en plikt som han kämpar med eftersom den strider mot hans samvete.
Hade vi inte fått veta detta hade vi endast sett honom som en gammal pedofil
som mördar oskyldiga människor.
Enkla karaktärer som är berättade ur tredje person grubblar
vi inte så mycket över. Ett exempel är mobbarna som gestaltar det onda i
historien och Oskars mamma som gestaltar det goda. Författaren har använt tredjeperson
för att ge en enkel bild och där med vinklar han dem för att läsaren lättare
ska kunna förstå och sympatisera med de ”rätta” karaktärerna.
Vad gäller Eli är hon komplex och mångbottnad trots
att vi till största del sett henne från ett tredje persons perspektiv och bara
fått veta vad andra tänker om henne. Oskar och hon leker och har roligt
tillsammans och hon vill hjälpa honom att stå upp mot mobbarna, men hon är en
vampyr och de ligger i hennes natur att suga blod. Hon har enligt mig bara utnyttjat
Håkan för sin överlevnad. När någonting blir jobbigt att prata om, inte
nödvändigtvis bara om att hon är vampyr, smiter hon undan och vill inte ta
diskussionen.
Författaren vill skapa en viss känsla av mystik där
man får veta lite om henne men långt ifrån allt. Detta bidrar till spänning och att man vill
läsa vidare.
De korta styckena gör det lättare att minnas var
karaktärerna slutade sin historia senast. Detta bidrar till spänning och
nyfikenhet då styckena ofta avslutas på ett spännande sätt.
Växlandet mellan karaktärerna gör att man lätt blir
förvirrad och därför använder författaren sig inte utav jag form. Eftersom man
följer olika personer är det lättare att leva sig in berättelsen och ta rollen
som den allvetande berättaren som har koll på allt och alla.
För att förstå berättelsen är det viktigt att beskriva
händelser utifrån sett, inte endast ur jag-personens perspektiv. Samtidigt
känns det verkligare och mer tilltalande till läsaren att skriva i
förstaperson.
Realistiska
inslag
Författaren har inte utelämnat några detaljer vad
gäller mord, saltsyra, verklighet eller vardagsmänniskan. Han beskriver det
alldagliga livet i förorten Blackeberg och berättar om alkoholister, mobbare
och nybildade familjer. Man känner också igen sig i karaktärerna och kan
relatera till deras tankar och känslor.
Det var under realismen som de mer komplexa karaktärerna
växte fram. Det ser man exempel på hos Håkan, Eli eller Oskar, men också på
flera biroller som Virginia och Lacke.
Av Micaela Danielsson SA2H
Precis som du skriver Micaela så upplever jag det också som att författaren försöker få oss att sympatisera med vissa och inte med andra. Håkan är en person som på ytan utför hemska gärningar och därför helt klart kan betraktas som ond. Författaren beskriver dock Håkans tankar och när man får komma honom lite närmare förstår man varför han gör som han gör. Mobbaren Jonny, som också spelar en ond roll i berättelsen, uppfattas mer som rakt igenom elak och ond. Detta just för att man inte förstår varför han utsätter Oskar för alla hemskheter.
SvaraRaderaNu när vi läst lite längre i boken får man träffa den "riktiga" Jonny och man får en inblick i hans tankar och bakgrund, som är kantad av familjeproblem. Detta bidrar till att man, trots alla saker han utsatt Oskar för, kanske känner lite sympati för honom.
Författaren är otroligt bra på att beskriva sina karaktärer på ett sätt som får en att vilja veta mer om dem. Även känns det som att man kommer majoriteten av dem nära, vilket bidrar till att man vill förstå dem bättre. Det verkar inte som att författaren vill få mig som läsare att hata någon av hans karaktärer, utan snarare visa att alla personer bär på en berättelse och den berättelsen påverkar ofta varför vi gör som vi gör.
Verket är genialt av den anledningen att allting är genomtänkt. Karaktärerna är som spelpjäser på ett schackbräde och i författarschack är John Ajvide Lindqvist mästare. Vid en djupare analys av boken blir det mer och mer självklart att personerna som beskrivs är en del av hans forna liv. Kanske så fanns där en Eli i Blackeberg som alla visste vem hon var men få kände henne som person. Eller varför inte en Virginia i kassan på ICA, en person vars personlighet är lite lättare att avläsa. Sedan tror jag att valet av berättarperspektiv är precis som nämnt är ett strategiskt drag, då det precis som du säger bidrar till mer spänning och gör det lättare för läsaren. Ett jag perspektiv hade helt enkelt inte lämpat sig i en berättelse som denna. Oavsett om vi hade plockat bort de flesta karaktärerna och lämnat kvar Oskar så hade Blackebergs mysterium varit en historia för sig, och därmed svår att beskriva om man skriver med första person.
SvaraRadera