tisdag 29 oktober 2013

Låt den rätte komma in- Bokcirkel 2.

Nu har vi i grupp 2 läst ca.200 sidor och fått ännu lite fler frågor att besvara. Under vår gruppdiskussion kom vi att diskutera de berättarperspektiv som boken innehåller än så länge och vi kom överens om att det var både den allvetande berättaren och även tredjepersonsperspektivet som boken innehåller. Författaren John Ajvide Lindqvists som har skrivit denna skräckroman använder sig huvudsakligen av den allvetande berättaren som har tillgång till alla karaktärers tankar, motiv och handlingar. Efter varje liten snöflinga, eller del kapitel, i boken så får man följa en ny karaktär och den allvetande berättaren återger deras tankar, motiv och handlingar.    

Den allvetande berättaren, som är dominant i Låt den rätte komma in, gör att det blir mer djup i berättelsen och vi som läsare får en överblick av händelserna men även en kännedom av karaktärernas tankar, motiv och handlingar. Man får en viss förståelse för alla karaktärerna i boken vilket gör att man känner mer empati och medkänsla för karaktärerna än om författaren bara hade använt sig av t.ex. jagform där man bara hade fått reda på en persons tankar och motiv. Eftersom boken är uppbyggd på detta vis så får man själv skapa sina tankar om vem som är god och ond i boken även om det blir svårare när man får lära känna alla karaktärerna på djupet då det inte blir helt klart vilken sida man väljer att stå på. 

Håkan gör en del dumma saker som att t.ex. döda ett flertal personer men man förstår ändå varför han gör det när man får information om bakgrunden och hur han tänker och kan på så sätt känna mer empati för honom än om man bara hade sett det utifrån tredjepersonsperspektivet. Tredjepersonsperspektivet går inte in på djupet och förklarar motiv och tankar så som den allvetande berättaren utan man får bara se händelserna utifrån. Eli gör också en del dumma saker som att döda Jocke vilket får väldigt förödande konsekvenser för Lacke, men man får en förståelse för hennes handlingar också när man får reda på hur hon blivit som hon är och att hon inte kan hjälpa vad hon blivit. Berättaren berättar hur Håkan tänker och känner vilket gör att vi skapar medkänsla för honom även fast han anses ha den mer onda karaktären i boken tillsammans med Eli.

Det är nästa genomgående den allvetande berättaren i låt den rätte komma in förutom när det handlar om två ”huvudkaraktärer” på samma gång. När Eli och Oskar träffas så beskrivs Eli utifrån Oskars perspektiv vilket blir ett tredjepersonsperspektiv då man inte får tillgång till Elis tankar allas. Man ser alltså bara Eli utifrån Oskars tankar och känslor. När Håkan pratar om Eli så sker det i tredjepersonsperspektivet då vi även där ser Eli utifrån Håkan som berättar om hennes skönhet.

Författaren har valt den allvetande berättaren då det blir ett större djup i berättelsen och man får även reda på hur många olika karaktärer reagerar på samma situation och hur deras tankar går. Det gör att man återigen får mer förståelse för alla karaktärer och man själv dras med att se det ur flera olika synvinklar. När Eli mördat Jocke får man se det ur Elis perspektiv, ur Håkans perspektiv och ur Lackes perspektiv vilket gör att det blir svårare att välja sida. Jag tror även att författarens tanke är att få med många detaljer och skapa spänning, även att få fram att allt inte bara är svart eller vitt utan att det finns många synvinklar på samma situation. Man rycks helt enkelt med mer när det handlar om flera olika karaktärer som alla på samma gång tävlar om att vara huvudkaraktären och stå i centrum.

Vi tror att författaren valt den allvetande berättaren huvudsakligen eftersom det blir mer effektfullt och intressant när man får tillgång till många karaktärers tankar och veta hur det känner. Det gör att man som läsare blir nyfiken och hela tiden vill veta mer om karaktärerna och vad det tillslut kommer att leda till. Eftersom man hoppar från karaktär till karaktär så kan man skapa sin egna lilla uppfattning av vad som kommer att hända innan de nämns i boken.

Det är även väldigt realistiska drag i början av boken då de berättas om lilla Blackeberg som är som vilken lite småby som helst och en plats där vi lika bra hade kunnat befinna oss idag. Man känner mer för historien i början eftersom man kan koppla Blackeberg och sakerna som beskrivs till sitt eget liv. Man känner igen sig i våningshusen, skolorna och skogsdungarna som nämns och man kanske kopplar våningshusen i boken till det våningshus man själv bor i vilket gör det hela väldigt verkligt och realistiskt. När Eli kommer in i bilden blir det som sagt lite mer åt det romantiska dragen då Oskar känner väldigt starkt för Eli och det uppstår kärlek mellan de, det blir också mer åt skräck hållet när man får reda på att Eli är övernaturlig. 

Det är även realistiskt på det sätt som författaren beskriver hur Håkans ansikte såg ut efter att han hällt den frätande syran i ansiktet på sig själv. Författarens beskrivning av hur ögat smälte ut över kinden på Håkan och att näsan förvandlades till bara två små hål en bit under ögonen är en realistisk beskrivning. Det realistiska i detta är att författaren inte undanhåller sanningen om hur Håkan faktiskt såg ut och inte förskönade sin beskrivning. Även den intensiva stanken hemma hos Gösta väljer författaren att beskriva utan att heller försköna den. Gösta har ett flertal katter och det luktade därefter, Lacke och hans gäng slogs emot av denna doft som författaren valt att inte undangömma. Man kan även känna igen detta i verkliga livet då man kanske har hälsat på någon där man slogs av precis samma intensiva katt lukt och kan referera till denna händelse. Boken utspelar sig alltså i en realistisk miljö och tid och händelserna som inträffar, förutom Elis existens och vad hon gör och varför hon kommit till, är lika verkliga som händelserna i våra liv. Det handlar ju om realistiska saker som mobbing, kärlek, ledsamhet, våld och vardagliga problem som uppstår i boken likväl som i verkligheten. Till skillnad från romantiken som ville försköna sanningen och fokusera på fantasin så ser vi mest av de realistisk dragen i låt den rätte komma in vilket vi som läsare har större förståelse av och kan relatera till.


 Matilda, Grupp 2. 

2 kommentarer:

  1. Vad jag kommer att tänka på är att bokens handlingsförlopp sträcker sig över en väldigt kort tid, närmare en månad, vilket kan göra läsupplevelsen både gott och ont. Jag ser Lindqvists sceniska framställning av boken till en fördel då fördjupningar i detaljerna gör berättelsen mer levande, dock är det samtidigt till bokens nackdel då de utdragna analyserna av varje situation ibland gör mig uttråkad. Kanske skulle det underlättat ifall Lindqvist valt att berätta utifrån färre synvinklar men att ändå lyckas behålla samma fängslande effekt i sitt berättande. Vad jag hoppas på är ett tydligt avslut där alla karaktärernas berättarsidor sammanfaller.

    SvaraRadera
  2. Precis som nämns i redogörelsen så är det intressant hur berättarperspektivet får en att se historien ur flera olika synvinklar och därmed uppleva olika händelser på olika sätt. Man har ju en tendens att se berättaren som "den gode" och andra som potentiella "onda" och i och med detta sätt att berätta får man en mer komplett bild av varje person eftersom man stöter på dem både som huvudperson och statist beroende på vem man följer.

    Jag tycker även föregående kommentar var väldigt intressant med hur länge händelseförloppet sträcker sig. Jag håller fullkomligt med om att detaljerna gör berättelsen mer levande men även tråkar ut. Jag kan tro att Lindqvist har en väldigt speciell bild framför sig när han skriver, och att det för en utomstående läsare som aldrig sett platserna eller förstått exakt hur han har tänkt kan ha svårt att ta in allt.

    När man har kommit en bit in i boken så upplever ändå jag att man har vant sig vid hans berättarstil något vilket gör att man efter bara ett par ord efter en ny snöflinga har lättare att förstå vem det nu kommer handla om.

    SvaraRadera