Min uppfattning är att författaren har valt två perspektiv
för att vi som läsare ska kunna känna oss så delaktiga i historien som möjligt,
för bästa effekt. Det ger också ett visst djup i romanen. Om historien hade
utspelat sig i första person (jagform) hade vi bara fått händelserna tolkat ur
en enskild karaktärs perspektiv, vilket hade speglat hur romanens handling
utformade sig. Hade vi bara fått lära känna Eli genom Håkans tankar hade vi bara
haft hans bild av henne: ”Eli var vacker,
och Eli hade givit Håkan hans värdighet åter. Och i sällsynta stunder… ömhet”.
Genom Oskars ögon däremot (och inte minst Elis egna) får vi reda på att hon
också är raka motsatsen till Håkans föreställning: ”Ett spöke flög in i Elis ansikte, förvred det till något så olikt den
flicka han kände att han glömde fånga upp blodet som droppade från hans hand.
Hon såg nu ut som det monster de nyss lekt att hon var…”. Dödsscener,
känslor och tankar från alla karaktärer hade varit svårt att beskriva i första
person, vi som läsare hade antagligen blivit förvirrade av vems tankar som
skildrades med tanke på att författaren hoppar mellan de olika personerna gång
på gång.
De realistiska författarna ville beskriva verkligheten i
detalj på ett sätt som romantiken inte hade gjort. De tog skrivandet ett steg
längre och väjde inte för sanningen hur hemsk den än var. Ajvide Lindqvist
väljer t.ex. inte att undvika detaljer kring morden i boken trots att de kan
vara väldigt obehagliga att läsa. Realismen skildrade människors innersta
tankar och känslor, vilket kan jämföras med det allvetande
berättarperspektivet, något som ständigt återkommer i Låt den rätte komma in. Fattigdom och orättvisor är något som också
är typiskt för de realistiska författarna. Detta kan man tydligt uppleva i
boken, då författaren skildrar samhällets baksida i förorten Blackeberg, vilket
säger ganska mycket eftersom livet i förorter inte brukar vara en dans på
rosor.
Cajsa Tapper, Grupp 5
Lite som vi sa när vi diskuterade var att det liknar det realistiska skriftspråket väldigt mycket eftersom den är detaljrikt precis som du framför väldigt tydligt och exemplariskt Cajsa!
SvaraRaderaDet är väldigt svårt att tyda vilket berättarperspektiv det är eftersom man byter perspektiv beroende på vilken person det är fokus på i boken i just det tillfället. Man ser dock väldigt tydligt att det inte är ett jag-perspektiv som boken är uppbyggd på just för att den skulle bli tråkig, enformig och man kommer inte få reda på karaktärernas känslor och tankar på samma sätt. Och bland det tydligaste man kan se är just att man inte förskönar verkligheten ett dugg. Ett tydligt exempel är när man förklarar hur Håkans ansikte blir deformerat av saltsyran och hur han vill skydda sin älskades liv genom ta en del av sitt egna liv. Jag tycker att det är intressant hur Eli och Håkan utnyttjar varandra, Håkan har ett behov av mänsklig kontakt gärna i form av ett barn samt hur Eli är i behov av blod, hon behöver det så mycket så att hon är villig att ''sälja'' sin kropp för en natt för att kunna överleva. Detta är något jag vill fördjupa mig på i vid nästa bokcirkel!!
Jag håller verkligen med Cajsas inlägg och Vendelas kommentar. De olika berättarperspektiven som används ger ett djup i berättelsen, samtidigt som upplever att vi är på plats i berättelsen när den utspelar sig. Jag skulle vilja säga att skiftena mellan "den allvetande berättaren" och "tredjeperson" hjälper mig att hålla isär de många karaktärerna. Precis som Vendela skriver så tror även jag att ett jag-perspektiv hade varit förvirrande i den här boken. Jag hade förmodligen tyckt att det var tråkigare och jobbigare att läsa om karaktärernas tankar hade utelämnats. Det är trotts allt lite spännande att få en inblick hur tankebanorna kanske går hos mördare som Håkan.
SvaraRaderaNågon jag uppskattar mycket i boken är realismen. Att ingenting förskönas eller beskrivs "lindrigare" för att inte skrämma läsaren. Jag tycker att spänningen byggs på att man inser att någon hemskt kommer att hända, och därefter beskrivs den hemska händelsen i detalj samt karaktärernas känslomässiga reaktioner, vilket gör det hela otroligt applicerbart på verkligheten.