Bokcirkel 2: berättarperspektiv (grupp 1)

Vi tycker att berättaren i boken främst är allvetande. Detta eftersom man får veta personers känslor och tankar, utan att de beskrivs i jag-form. Dock finns det undantag som vi har valt att nämna längre ned i texten.

Det är viktigt med en allvetande berättare i denna bok, eftersom det pågår många olika konflikter med olika huvudpersoner. Om berättandet istället hade varit i jag-perspektiv hade man bara fått reda på en specifik persons känslor och tankar. Då hade man inte kunnat förstå bakomliggande faktorer till alla konflikter.  

Genom en allvetande berättare får man även en ökad förståelse för varför främst huvudpersonerna agerar som de gör. Beskrivningar av tankar och känslor gör karaktärerna mer komplexa och det gör att man kan sätta sig in i situationerna på ett sätt som om man själv vore med. Att använda sig av den allvetande berättaren tror vi är vanligt inom genren skräck, då det får läsaren att uppleva berättelsen som mer verklig.

Något annat vi noterat, är hur berättaren inte beskriver händelser utifrån sitt egna perspektiv, utan istället utifrån karaktärens synvinkel. Ett exempel är när Kommissarien ser Håkan efter att han har hällt saltsyra över sig. Istället för att berättaren beskriver Håkans utseende utifrån, får man se det genom kommissariens ögon.  Det bidrar till en ökad förståelse för karaktärernas känslor och gör att den egna berättarens åsikter blir svåra att urskilja.

Berättarperspektivet i denna bok används också inom bland annat ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij. Han beskriver verkligheten äkta genom andra personer, vilket gör att det blir mer realistiskt och verkligt för läsaren. Om läsaren kan relatera till karaktärer, kan den också relatera till deras syn på verkligheten. På så sätt förmedlar man verklighetsbilden till människor genom påhittade berättelser.  

Det finns en karaktär i ”Låt den rätte komma in” som beskrivs i tredje person, där man varken får reda på tankar eller känslor, förrän man har läst ca hälften av boken. Karaktären som beskrivs i tredje person är Eli. Vi tror att författaren har valt att hålla Elis tankar och känslor hemliga för att öka mystiken. Man får istället se Eli genom andra karaktärer, exempelvis Håkan, Oskar och Jakob. Karaktärerna uppfattar Eli på olika sätt, vilket gör att man som läsare vill veta mer och känner en ovisshet kring hennes karaktär. Som läsare vet man inte hur hon tänker och vilka gränser hon kan ha, därför blir hon skrämmande.

Det finns även kursiva stycken i boken då berättarperspektivet är i första person (jag-form). Vi tror att det används främst när karaktärer i boken vill uttrycka något som är omöjligt. Antingen för att det fysiskt sätt är omöjligt (som i stycket nedan, då Håkan inte kan prata p.g.a. skadorna i ansiktet), eller för att det är ett tabubelagt ämne (som när Tomas är med sin mamma i Staffans lägenhet). Tankar som beskrivs i jag-form bidrar till att läsaren kan sätta sig in i karaktärens känslor ännu mer, eftersom man får reda på hur karaktären hade använt sig själv av att beskriva sina åsikter. Ett exempel taget ur boken:

”Hur känner du dig?”
”Tack bra, konstapeln. Jag har en hinna av napalm som brinner i ansiktet hela tiden, men annars knallar det på som vanligt.”

                                                       

Julia J