Berättarperspektiv - Bokcirkel 2 - Grupp 3

Den andra diskussionen handlar om varför författaren valt de berättarperspektiv som finns i boken. Här kommer Grupp 3 diskussion.

För att läsaren lättare ska kunna fokusera på viktiga och komplexa karaktärer har författaren valt att gå djupare in på vissa karaktärer genom den allvetande berättaren, medan han använder tredje person till många utav birollerna.

Genom att använda den allvetande berättaren får man tillgång till tankar och känslor. Detta bidrar till komplexa karaktärer. Utifrån sett ses Håkan som en mycket ond person, men när man tittar närmre på hans tankar och känslor slåss han med sitt inre. Han vill egentligen inte döda men han måste för att rädda sin älskade och deras liv tillsammans. Han känner på så sätt en plikt som han kämpar med eftersom den strider mot hans samvete. Hade vi inte fått veta detta hade vi endast sett honom som en gammal pedofil som mördar oskyldiga människor.

Enkla karaktärer som är berättade ur tredje person grubblar vi inte så mycket över. Ett exempel är mobbarna som gestaltar det onda i historien och Oskars mamma som gestaltar det goda. Författaren har använt tredjeperson för att ge en enkel bild och där med vinklar han dem för att läsaren lättare ska kunna förstå och sympatisera med de ”rätta” karaktärerna.

Vad gäller Eli är hon komplex och mångbottnad trots att vi till största del sett henne från ett tredje persons perspektiv och bara fått veta vad andra tänker om henne. Oskar och hon leker och har roligt tillsammans och hon vill hjälpa honom att stå upp mot mobbarna, men hon är en vampyr och de ligger i hennes natur att suga blod. Hon har enligt mig bara utnyttjat Håkan för sin överlevnad. När någonting blir jobbigt att prata om, inte nödvändigtvis bara om att hon är vampyr, smiter hon undan och vill inte ta diskussionen.  

Författaren vill skapa en viss känsla av mystik där man får veta lite om henne men långt ifrån allt.  Detta bidrar till spänning och att man vill läsa vidare.

De korta styckena gör det lättare att minnas var karaktärerna slutade sin historia senast. Detta bidrar till spänning och nyfikenhet då styckena ofta avslutas på ett spännande sätt. 

Växlandet mellan karaktärerna gör att man lätt blir förvirrad och därför använder författaren sig inte utav jag form. Eftersom man följer olika personer är det lättare att leva sig in berättelsen och ta rollen som den allvetande berättaren som har koll på allt och alla. 

För att förstå berättelsen är det viktigt att beskriva händelser utifrån sett, inte endast ur jag-personens perspektiv. Samtidigt känns det verkligare och mer tilltalande till läsaren att skriva i förstaperson. 

Realistiska inslag

Författaren har inte utelämnat några detaljer vad gäller mord, saltsyra, verklighet eller vardagsmänniskan. Han beskriver det alldagliga livet i förorten Blackeberg och berättar om alkoholister, mobbare och nybildade familjer. Man känner också igen sig i karaktärerna och kan relatera till deras tankar och känslor.

Det var under realismen som de mer komplexa karaktärerna växte fram. Det ser man exempel på hos Håkan, Eli eller Oskar, men också på flera biroller som Virginia och Lacke.

Av Micaela Danielsson SA2H

Bokcirkel 2: berättarperspektiv (grupp 1)

Vi tycker att berättaren i boken främst är allvetande. Detta eftersom man får veta personers känslor och tankar, utan att de beskrivs i jag-form. Dock finns det undantag som vi har valt att nämna längre ned i texten.

Det är viktigt med en allvetande berättare i denna bok, eftersom det pågår många olika konflikter med olika huvudpersoner. Om berättandet istället hade varit i jag-perspektiv hade man bara fått reda på en specifik persons känslor och tankar. Då hade man inte kunnat förstå bakomliggande faktorer till alla konflikter.  

Genom en allvetande berättare får man även en ökad förståelse för varför främst huvudpersonerna agerar som de gör. Beskrivningar av tankar och känslor gör karaktärerna mer komplexa och det gör att man kan sätta sig in i situationerna på ett sätt som om man själv vore med. Att använda sig av den allvetande berättaren tror vi är vanligt inom genren skräck, då det får läsaren att uppleva berättelsen som mer verklig.

Något annat vi noterat, är hur berättaren inte beskriver händelser utifrån sitt egna perspektiv, utan istället utifrån karaktärens synvinkel. Ett exempel är när Kommissarien ser Håkan efter att han har hällt saltsyra över sig. Istället för att berättaren beskriver Håkans utseende utifrån, får man se det genom kommissariens ögon.  Det bidrar till en ökad förståelse för karaktärernas känslor och gör att den egna berättarens åsikter blir svåra att urskilja.

Berättarperspektivet i denna bok används också inom bland annat ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij. Han beskriver verkligheten äkta genom andra personer, vilket gör att det blir mer realistiskt och verkligt för läsaren. Om läsaren kan relatera till karaktärer, kan den också relatera till deras syn på verkligheten. På så sätt förmedlar man verklighetsbilden till människor genom påhittade berättelser.  

Det finns en karaktär i ”Låt den rätte komma in” som beskrivs i tredje person, där man varken får reda på tankar eller känslor, förrän man har läst ca hälften av boken. Karaktären som beskrivs i tredje person är Eli. Vi tror att författaren har valt att hålla Elis tankar och känslor hemliga för att öka mystiken. Man får istället se Eli genom andra karaktärer, exempelvis Håkan, Oskar och Jakob. Karaktärerna uppfattar Eli på olika sätt, vilket gör att man som läsare vill veta mer och känner en ovisshet kring hennes karaktär. Som läsare vet man inte hur hon tänker och vilka gränser hon kan ha, därför blir hon skrämmande.

Det finns även kursiva stycken i boken då berättarperspektivet är i första person (jag-form). Vi tror att det används främst när karaktärer i boken vill uttrycka något som är omöjligt. Antingen för att det fysiskt sätt är omöjligt (som i stycket nedan, då Håkan inte kan prata p.g.a. skadorna i ansiktet), eller för att det är ett tabubelagt ämne (som när Tomas är med sin mamma i Staffans lägenhet). Tankar som beskrivs i jag-form bidrar till att läsaren kan sätta sig in i karaktärens känslor ännu mer, eftersom man får reda på hur karaktären hade använt sig själv av att beskriva sina åsikter. Ett exempel taget ur boken:

”Hur känner du dig?”
”Tack bra, konstapeln. Jag har en hinna av napalm som brinner i ansiktet hela tiden, men annars knallar det på som vanligt.”

                                                       

Julia J                                                                                                    

Låt den rätte komma in- Bokcirkel 2.

Nu har vi i grupp 2 läst ca.200 sidor och fått ännu lite fler frågor att besvara. Under vår gruppdiskussion kom vi att diskutera de berättarperspektiv som boken innehåller än så länge och vi kom överens om att det var både den allvetande berättaren och även tredjepersonsperspektivet som boken innehåller. Författaren John Ajvide Lindqvists som har skrivit denna skräckroman använder sig huvudsakligen av den allvetande berättaren som har tillgång till alla karaktärers tankar, motiv och handlingar. Efter varje liten snöflinga, eller del kapitel, i boken så får man följa en ny karaktär och den allvetande berättaren återger deras tankar, motiv och handlingar.    

Den allvetande berättaren, som är dominant i Låt den rätte komma in, gör att det blir mer djup i berättelsen och vi som läsare får en överblick av händelserna men även en kännedom av karaktärernas tankar, motiv och handlingar. Man får en viss förståelse för alla karaktärerna i boken vilket gör att man känner mer empati och medkänsla för karaktärerna än om författaren bara hade använt sig av t.ex. jagform där man bara hade fått reda på en persons tankar och motiv. Eftersom boken är uppbyggd på detta vis så får man själv skapa sina tankar om vem som är god och ond i boken även om det blir svårare när man får lära känna alla karaktärerna på djupet då det inte blir helt klart vilken sida man väljer att stå på. 

Håkan gör en del dumma saker som att t.ex. döda ett flertal personer men man förstår ändå varför han gör det när man får information om bakgrunden och hur han tänker och kan på så sätt känna mer empati för honom än om man bara hade sett det utifrån tredjepersonsperspektivet. Tredjepersonsperspektivet går inte in på djupet och förklarar motiv och tankar så som den allvetande berättaren utan man får bara se händelserna utifrån. Eli gör också en del dumma saker som att döda Jocke vilket får väldigt förödande konsekvenser för Lacke, men man får en förståelse för hennes handlingar också när man får reda på hur hon blivit som hon är och att hon inte kan hjälpa vad hon blivit. Berättaren berättar hur Håkan tänker och känner vilket gör att vi skapar medkänsla för honom även fast han anses ha den mer onda karaktären i boken tillsammans med Eli.

Det är nästa genomgående den allvetande berättaren i låt den rätte komma in förutom när det handlar om två ”huvudkaraktärer” på samma gång. När Eli och Oskar träffas så beskrivs Eli utifrån Oskars perspektiv vilket blir ett tredjepersonsperspektiv då man inte får tillgång till Elis tankar allas. Man ser alltså bara Eli utifrån Oskars tankar och känslor. När Håkan pratar om Eli så sker det i tredjepersonsperspektivet då vi även där ser Eli utifrån Håkan som berättar om hennes skönhet.

Författaren har valt den allvetande berättaren då det blir ett större djup i berättelsen och man får även reda på hur många olika karaktärer reagerar på samma situation och hur deras tankar går. Det gör att man återigen får mer förståelse för alla karaktärer och man själv dras med att se det ur flera olika synvinklar. När Eli mördat Jocke får man se det ur Elis perspektiv, ur Håkans perspektiv och ur Lackes perspektiv vilket gör att det blir svårare att välja sida. Jag tror även att författarens tanke är att få med många detaljer och skapa spänning, även att få fram att allt inte bara är svart eller vitt utan att det finns många synvinklar på samma situation. Man rycks helt enkelt med mer när det handlar om flera olika karaktärer som alla på samma gång tävlar om att vara huvudkaraktären och stå i centrum.

Vi tror att författaren valt den allvetande berättaren huvudsakligen eftersom det blir mer effektfullt och intressant när man får tillgång till många karaktärers tankar och veta hur det känner. Det gör att man som läsare blir nyfiken och hela tiden vill veta mer om karaktärerna och vad det tillslut kommer att leda till. Eftersom man hoppar från karaktär till karaktär så kan man skapa sin egna lilla uppfattning av vad som kommer att hända innan de nämns i boken.

Det är även väldigt realistiska drag i början av boken då de berättas om lilla Blackeberg som är som vilken lite småby som helst och en plats där vi lika bra hade kunnat befinna oss idag. Man känner mer för historien i början eftersom man kan koppla Blackeberg och sakerna som beskrivs till sitt eget liv. Man känner igen sig i våningshusen, skolorna och skogsdungarna som nämns och man kanske kopplar våningshusen i boken till det våningshus man själv bor i vilket gör det hela väldigt verkligt och realistiskt. När Eli kommer in i bilden blir det som sagt lite mer åt det romantiska dragen då Oskar känner väldigt starkt för Eli och det uppstår kärlek mellan de, det blir också mer åt skräck hållet när man får reda på att Eli är övernaturlig. 

Det är även realistiskt på det sätt som författaren beskriver hur Håkans ansikte såg ut efter att han hällt den frätande syran i ansiktet på sig själv. Författarens beskrivning av hur ögat smälte ut över kinden på Håkan och att näsan förvandlades till bara två små hål en bit under ögonen är en realistisk beskrivning. Det realistiska i detta är att författaren inte undanhåller sanningen om hur Håkan faktiskt såg ut och inte förskönade sin beskrivning. Även den intensiva stanken hemma hos Gösta väljer författaren att beskriva utan att heller försköna den. Gösta har ett flertal katter och det luktade därefter, Lacke och hans gäng slogs emot av denna doft som författaren valt att inte undangömma. Man kan även känna igen detta i verkliga livet då man kanske har hälsat på någon där man slogs av precis samma intensiva katt lukt och kan referera till denna händelse. Boken utspelar sig alltså i en realistisk miljö och tid och händelserna som inträffar, förutom Elis existens och vad hon gör och varför hon kommit till, är lika verkliga som händelserna i våra liv. Det handlar ju om realistiska saker som mobbing, kärlek, ledsamhet, våld och vardagliga problem som uppstår i boken likväl som i verkligheten. Till skillnad från romantiken som ville försköna sanningen och fokusera på fantasin så ser vi mest av de realistisk dragen i låt den rätte komma in vilket vi som läsare har större förståelse av och kan relatera till.

 Matilda, Grupp 2. 

Bokcirkel 2: Berättarperspektiv (Grupp 5)

 Det är svårt att bestämma ett specifikt berättarperspektiv åt Låt den rätte komma in. Efter att ha läst cirka 200 sidor in i romanen har vi fått följa livet i en av Stockholms förorter genom många olika karaktärer. Författaren Johan Ajvide Lindqvist vinklar berättelsen på ett sätt som gör att vi känner oss närvarande i allt som inträffar, som om vi står och tittar på. Men vi får även känna på hur det känns att vara de olika huvudpersonerna, t.ex. Oskar. Smärtan han känner när mobbarna Jonny och Micke utsätter honom för sparkar och slag eller pirret som spritter i hans kropp när han träffar Eli. Vi får alltså reda på karaktärernas känslor och tankar men även hur deras vardagsliv ser ut och människorna runt omkring. Därför anser jag att boken består av två olika berättarperspektiv; den allvetande berättaren och tredje person. Detta gör att man lär känna de olika personerna djupare och får veta deras styrkor och svagheter, så att vi på så sätt kan förstå det som de går igenom bättre.

Min uppfattning är att författaren har valt två perspektiv för att vi som läsare ska kunna känna oss så delaktiga i historien som möjligt, för bästa effekt. Det ger också ett visst djup i romanen. Om historien hade utspelat sig i första person (jagform) hade vi bara fått händelserna tolkat ur en enskild karaktärs perspektiv, vilket hade speglat hur romanens handling utformade sig. Hade vi bara fått lära känna Eli genom Håkans tankar hade vi bara haft hans bild av henne: ”Eli var vacker, och Eli hade givit Håkan hans värdighet åter. Och i sällsynta stunder… ömhet”. Genom Oskars ögon däremot (och inte minst Elis egna) får vi reda på att hon också är raka motsatsen till Håkans föreställning: ”Ett spöke flög in i Elis ansikte, förvred det till något så olikt den flicka han kände att han glömde fånga upp blodet som droppade från hans hand. Hon såg nu ut som det monster de nyss lekt att hon var…”. Dödsscener, känslor och tankar från alla karaktärer hade varit svårt att beskriva i första person, vi som läsare hade antagligen blivit förvirrade av vems tankar som skildrades med tanke på att författaren hoppar mellan de olika personerna gång på gång.

De realistiska författarna ville beskriva verkligheten i detalj på ett sätt som romantiken inte hade gjort. De tog skrivandet ett steg längre och väjde inte för sanningen hur hemsk den än var. Ajvide Lindqvist väljer t.ex. inte att undvika detaljer kring morden i boken trots att de kan vara väldigt obehagliga att läsa. Realismen skildrade människors innersta tankar och känslor, vilket kan jämföras med det allvetande berättarperspektivet, något som ständigt återkommer i Låt den rätte komma in. Fattigdom och orättvisor är något som också är typiskt för de realistiska författarna. Detta kan man tydligt uppleva i boken, då författaren skildrar samhällets baksida i förorten Blackeberg, vilket säger ganska mycket eftersom livet i förorter inte brukar vara en dans på rosor.  

Cajsa Tapper, Grupp 5

Bokcirkel 1: Exposion (Grupp 3)

Bokomslaget ger en ledtråd till vad man kan vänta sig läsa om i boken. Man tänker på skräck när man ser omslaget. Den lilla flickan ligger naken och det finns också några små blodfläckar. På en lapp är det skrivet med skrivmaskinsstil och det är lite blodstänk på denna med. Hon ligger på gräs eller halm och ser död ut. Detta gör att man får en ruggig känsla av boken och man börjar redan tänka på saker innan man öppnat den. Vem är detta, varför ligger hon ensam och blek i gräset och varför är det blod? Man kan se det som ett skräckromantiskt omslag. Naturen och blodet gör att det känns skräckromantiskt.

När det gäller titeln så kan man se det som att Oskar blir mobbad och han behöver låta den rätte komma in i hans liv. Det kan hända att bokens titel ändrar mening genom berättelsen och att man får olika tankar om vad den kan syfta till ju längre in man kommer i boken. Man letar efter vem den ”rätte” är i boken. Titeln hänger också ihop med omslaget med detta läskiga, mystiska och romantiska.

Ajvide Lindqvist använder prologen för att skapa en grund så att man sedan kan hoppa direkt in i handlingen och detta gör att man inte blir uttråkad, man fastnar direkt. Boken är verklighetstrogen i början och tar in skräcken i en vardaglig miljö. Detta är typiskt romantiskt. I de första kapitlen så hände det jättemycket och man fastnar direkt. Man får här lära känna de olika karaktärerna oberoende av varandra. Detta gör att man inte kopplar ihop dem lika mycket utan ser dem som olika individer och olika personligheter, även när deras historier korsas.

Det händer en massa saker under tiden man lär känna karaktärerna och då fortsätter man vara intresserad och spänd. Man får ”AHA”-upplevelser när man fattar att allt hänger ihop och utspelar sig i samma tid. Man blir mer intresserad och får helt nya tankar, nya möjligheter öppnar sig för vad som kan hända. Man får bara veta karaktärernas bakgrund, känslor och lite händelser som hänt dem och sedan får man själv tänka ut hur de ser ut och få en bild av dem i huvudet då har man redan kunskap om hur de är. Detta sätt att berätta är romantiskt, att det beskrivs mycket känslor. Vissa händelser sker på en svensk skola, Oskar är rädd och mobbad. Man kan också själv skapa egna platser i huvudet: Oskars och Elis hus, skolan, skogen, stan osv. De är inte beskrivna så noga, precis som personernas utseende, men man kan då själv skapa en egen bild av hur det ser ut.

Dessa känslor sätter grunden för hur man känner sig genom hela boken. Man får en bild av en grå tråkig svensk stad som vi alla kan relatera till. Han gör det lätt för läsaren att göra en intresserad.

Naturen beskrivs som att ha en själ. Skogen och mörker, man förknippar det med kusligt. Man får en läskig bild av området de lever i. Väldigt mycket känslor som skapar känslor hos läsaren.

Det är ett allvetandeperspektiv, man får en utomstående syn på vad som händer men man får veta alla dessa känslor och frågor de ställer sig. Samma hos Frankenstein. Han fattar inte varför ingen gillar honom tänker mycket på vad det är för fel. Samma skräckromantiska drag finner vi i låt den rätte komma in då Oskar funderar över sig själv och andra.

Bokcirkel 1: Exposition

Boken Låt den rätte komma in är skriven av John Ajvide Lindqvist. Titeln får dig genast att undra vem är den rätte? Var och varför ska hen få komma in? Omslaget på den bok jag har fått är väldigt mörkt och man ser en blek flicka med mörkt hår, som ser lite spöklik ut, samt bloddroppar. I bokcirkeln kom vi fram till att helheten är väldigt viktig. Hade inte flickan prytt omslaget var det endast en av tre som kunde tänka sig att läsa den. Hade inte bloddropparna prytt omslaget var ingen särskilt intresserad. Dock blev alla intresserade av det omslag den har. Det man kan utgöra redan från början är att det förmodligen sker något hemskt pga. blodet. Dock går det inte att avgöra något om flickan förutom att hon ser lite spöklik/ halvdöd ut. Detta är en kopia tryckt år 2004, samma år som boken kom ut. Precis som det står på dess framsida är romanen en skräckroman vilket man fick en föraning om med tanke på blodet och den obehagliga flickan.

Ajvide Lindqvist lyckas spegla genren genom att bygga upp en spänning i sin text. Han har en säregen stil med korta och avhuggna meningar och noga utvalda ord. Under romantiken växte skräckromantiken fram och det var vanligt med mycket miljöbeskrivningar vilket Ajvide Lindqvist använder sig av. Han skriver detaljerade miljöbeskrivningar vilket är väsentligt för rätt stämning. Blackeberg beskrivs ex. som grått och ensligt vilket relateras till skräck. Ett allvetande berättarperspektiv är också typiskt för romantiken. Detta använder han sig av när han skriver. Det bygger upp stämningen då man får insyn i flera olika personers liv. Författaren ger ledtrådar om hur allt hör ihop men du får själv gissa dig fram och knyta ihop säcken.

Redan i prologen får man en föraning om genren. Stämningen byggs upp genom att berätta precis så mycket om Blackeberg, de nyinflyttade samt mordet för att man ska undra hur tusan det kan sluta. När man väl börjar läsa vill man inte sluta. Under vår bokdiskussion sa Maja: ”det är den som gör att jag vill läsa vidare, innan var det liksom skit samma”. Redan i kapitel ett får man reda på väldigt mycket information. Efter att ha läst prologen ville man veta saker om mordet. Efter kapitel ett vet man allt om vad som skedde men då vill man veta varför. Du sugs in i handlingen redan från start. Ajvide Lindqvist fick min fulla uppmärksamhet redan efter prologen och han har den fortfarande efter 100 sidor. Vi konstaterade under vår bokdiskussion att han lyckas särskilt väl i de scener Oskar blir mobbad då man nästan känner slagen själv. ”Micke kopplade grepp om Oskars armar igen och genom dimman som täckte hans ögon såg han hur Tomas gick fram till honom. Han snörvlade: ››Låt bli. Snälla.‹‹ Tomas höjde sitt spö och slog. En enda gång. Oskar ansikte exploderade och han ryckte åt sidan…”.

Bakgrundsinformation levereras även från start. Så som att Håkan och Eli tidigare bott i Norrköping; ”I hans journal för 1981 stod bara: ››18 okt: Norrköping- Blackeberg (sthlm)‹‹. Håkan älskar Eli och gör allt i sin väg för att hon ska slippa lida. Samtidigt har han respekt för henne då han innan mordet försöker tänka ut anledningar att inte utföra det men når slutsatsen; ”Om han inte gjorde det, fick han ta livet av sig. Kunde inte komma hem utan. Så var det. Det var pojken eller han. Bara att välja.”. Håkan är inte den första man Eli utnyttjar. Trots det är Håkan helt förlorad i henne. Vilket även Oskar blir. Han är tretton år, har växt upp i Blackeberg vilket beskrivs så här: ”Det fanns ett centrum. Det fanns rejält tilltagna lekplatser för barnen. Det fanns vidsträckta grönområden runt knuten. Det fanns många bilfria gångstråk. En bra plats. Man sa det till varandra över köksbordet någon månad efter att man flyttat in. ››Det är en bra plats vi kommit till.‹‹. Oskar bor ensam i en lägenhet med sin mor då han blev lämnad av sin far. Han blir mobbad och utstött både i skolan och utanför. Ingen är med Oskar, det bara är så. De tre som mobbar honom värst heter Jonny, Micke och Tomas. Oskar är udda och tycker ex. om att samla artiklar om mord och drömma om att han är en av mördarna (och mördar de som gör honom illa i skolan). Trots hans dåliga självförtroende brukar han b.la. snatta godis.

Redan efter att ha läst 100 sidor förstår man att den rätte är Eli. Hon kommer in i Oskars tragiska liv precis i rätt tidpunkt. Hade han inte fått en vän snart hade han förmodligen tappat fattningen. Boken hade inte kunnat vara en skräckroman utan Eli och Håkan. Då hade den endast handlat om en mobbad pojkes uppväxt. Nu blir den så mycket mer. En skräckhistoria med ständig spänning. Vilket jag fått intrycket av att den kommer fortsätta vara, då Ajvide Linqvist, enligt mig, är en enormt skicklig författare med säregen stil: ”Trots kylan rann svettdroppar svidande ner i ögonen och hela kroppen värkte av muskelansträngningen, men han hade gjort det. Precis under hans fötter låg den döda kroppen dold för världen. Fanns inte. Bubblorna hade slutat stiga och det fanns ingenting… ingenting som tydde på att liket fanns där nere.”. 

Han sätt att beskriva omgivningar och känslor för dig vidare i boken. Jag tror att handlingen kommer leda till att Eli och Oskar blir goda vänner. Vilket kommer göra Håkan hemskt svartsjuk. I slutändan kanske han rentav lämnar Eli och låter henne sköta mördandet själv eller så ser han till att en olycka händer med pojken, vem vet? Så här beskrivs Håkan känslor på sida 100: ”Svartsjukan var en fet, kritvit orm i hans bröst. Den vred sig långsamt, ren som oskuld och barnsligt tydlig./…/ Men sedan det här med Oskar började, hade något hänt. En… regression. Eli betedde sig alltmer som det barn utseendet angav; hade börjat slänga med kroppen, använda barnsliga uttryck, ord. Ville leka.”.

Eila Strandmark, Grupp 6

Grupp fems sammanfattning av Vendela

Grupp fems diskussioner och sammanfattning av ’’Låt den rätte komma in’’. Sekreterare Vendela

’’Låt den rätte komma in’’ är en skräckroman som är skriven av John A. Linqvist. Titeln har lite av en frågande vinkel enligt oss. Den får en att börja fundera och man ställer sig själv frågan vem menar de med den rätte? Det majoriteten av gruppen tänkte på när de hörde titeln första gången var att det handlade om någon sorts kärlek. Var det kanske en person man håller kär men som man kanske inte borde släppa in i sitt hjärta? Titeln är djup på ett obehagligt sätt. Bokens framsida illusterar detta ganska bra eftersom bilden utstrålar kyla, mörker och obehag väldigt tydligt genom att framsidan är svart och vitt, livlöst och det har en antik touch över sig.

När man läser prologen får man en bild av att det är något som inte står rätt till. Man får reda på att det är något konstigt med mannen och flickan och detta gör flyttgubben nervös och ett tag så känns det nästan som att han skäms över att det var han som transporterade dem. Under de första fem sidorna så var det svårt att hänga med eftersom man hoppade fram och tillbaka mellan de olika karaktärerna som presenteras i början av boken och man vet inte riktigt vem som man ska lägga på minnet och vilka som är mindre viktiga. Vi får reda på att berättelsen utspelar sig i Blackeberg år 1981. Huvudkaraktären är 12-årige Oskar som bor i en lägenhet med sin mamma. I skolan blir Oskar grovt mobbad av tre pojkar i hans klass och det man förstår ganska snabbt att Oskar inte har några vänner, tills Eli den nyinflyttade grannflickan och han möts. När man läste de första sidorna så trodde man inte att boka skulle vara så realistisk, utan vi hade uppfattningen att boken skulle vara overkligen och att det skulle vara mycket mer fantasy i det hela vilket som tur var motbevisades längre fram i boken.

Författaren lyckades att fånga vårt intresse till en del eftersom man ville få reda mer om alla karaktärerna som nämndes, men samtidigt så var början väldigt förvirrande så ett tag blev det nästan jobbigt att läsa. Boken är obehaglig eftersom den är så detaljerad och realistisk, de bor utanför Stockholm och många kan relatera till Oskars livssituation och det gör boken ännu mer levande. När man läser hur Oskar blir torterad av några pojkar i sin egen ålder så får man rysningar, han tror att han förtjänar allt eftersom han ’’tjock och ful’’ och på grund av han sjukdom som leder till att han måste gå runt med en pissboll och man ser tydligt att det sänker hans självförtroende mycket.  

De romantiska drag man kan se väldigt tydligt är under romantiken så ville konstnärer och diktare visa att människan har en nattsida som rymmer dolda hemligheter och det kan jämföras med Oskar när han ’’blir’’ mördaren som han drömmer sig bort att vara. Det som också är väldigt typiskt romantiskt är att boken innehåller monster, miljön är mörk och dyster och karaktärerna har en väldigt negativ inställning till det mesta.

Första bokcirkeln

Det finns två bokomslag till Lindqvist skräckroman. Den ena är från filmatiseringen och har en pojke hängandes död upp och ner från ett träd med halsen uppskuren och blodet samlat i en dunk under. Denna framsida tycktes väcka ett större intresse för gruppen. Den ansågs läskigare vilket symboliserar boken ganska bra – det är ju trots allt en skräckroman.

På den andra framsidan ser man en blek tunn flicka som nästan ser död ut.  Det är något mystiskt över framsidan och då det även är blodstänk på den förstår man att det är en skräckroman.

Med den första framsidan får läsaren med en gång reda på att det är en skräckbok som även innefattar mord eller en mordgåta. Vilket kanske lockar fler läsare? Medan det inte är lika uppenbart med den andra.

Titeln betraktades som väldigt bra och spännande. Av den orsaken att vi bara läst cirka 100 sidor är det svårt att veta precis vad som ligger bakom den, men den går att tolkas på flera olika sätt. Om man sedan tidigare vetat om att det var en vampyrbok så kan går det ju att koppla till den gamla myten att vampyrer måste bjudas in i hemmet och att man ska akta sig för att göra det. Lika bra kan titeln illustrera att man inte ska släppa in vem som helst i sitt liv, Oskar kanske ska akta sig för att komma nära Eli då hon faktiskt inte är särskilt bra för honom. Det framgår alltså tydligt att den är en skräckroman bara genom att se på boken.

Prologen är en beskrivning utav platsen, Blackeberg. Läsaren får med en gång reda på att platsen fullkomligt saknar någon historia eller något förflutet. Det är en förort som bara funnits i 30 år och jag Lindqvist beskriver det som att det var bristen på historiens hemsökelser och skräck som förklarar hur oförberedd man var. Just med dessa ord: hemsökelser och skräck så får man ännu en bekräftelse på vad boken ska handla om. Man blir med ens nyfiken och vill läsa vidare. Genom det sista stycket får man också en smak på vad som ska hända: det kommer hända något hemskt med en man och en ung flicka. Något så pass hemskt så de kan åtalas för det.

Första meningarna av första kapitlet däremot nästan förvirrar läsaren. Det är inte alls uppenbart att är en skräckroman när man läser det. Man får istället intrycket av att det ska vara en realistisk skildring utav en mobbad kille i en svensk förort. Dock framgår det ganska tydligt att det kommer handla mycket om Oskar. Det är hans tankar som man till störst del får följa.

Tiden är 1981 och boken utspelar sig som sagt i en svensk, trist förort. Miljöbeskrivningarna är väldigt vardagliga och det är väldigt dystert och nästan lite obehagligt. Vi fick intrycket av att Eli och Oskar känt varandra i åtminstone ett par veckor men sanningen är att tidsförloppet på de 100 första sidorna bara är drygt en vecka. I de första kapitlen får man följa många olika karaktärer och perspektiv. Oskar, Håkan, Tommy och ett gäng ”alkisar” och det framgår ganska fort i historien att det kommer handla om mord och att mördaren följer en annan persons motiv. Han känner mycket empati och mördar inte för sin egen skull. Man vet även att Eli och Håkan känt varandra ganska länge. Han har försökt mörda åt henne innan och kommer väl förberedd med tratt och halogen osv.

Boken är skriven ur ett 3:dje handperspektiv och man får följa en tankegång åt gången.

Efter de första 100 sidorna har vi som läsare fått en hel del intryck. Det är en väldigt ledsam och dyster bok. Det är nästan lite vemodigt att läsa om all mobbning och dessa mord. Man undrar även vilka motiv Eli har med Oskar. Det är tydligt att hon utnyttjar Håkan men ska hon göra detsamma med Oskar? Hon har ju sett hans kniv och vet troligen om att han är mobbad. Å andra sidan beter hon sig som ett barn i Oskars närhet. Hon har även börjat tvätta sig för hans skull så som läsare får man intrycket att hon verkligen tycker om honom.

Det finns många romantiska drag i låt den rätte komma in: Eli är ju en mystisk varelse och karakteriserar romantiken väldigt bra då det övernaturliga, det mystiska och det exotiskt är väldigt typiskt romantiskt.

I romanen så styr känslan över förnuftet. Håkan mördar för Eli. Han häller syra på sitt ansikte på grund av sina känslor för henne. Det börjar även bli tydligt att Oskar börjar fatta tycke för Eli. Trots att han inte borde.

Sedan just att det är en skräckroman. Skräck är ju verkligen typiskt romantiskt och det är en läskig roman med alla dessa mord.  Det är t.ex. aldrig sol utan naturen och miljön är lika dystra som boken är. Almqvist använder liksom skräcken som ett effektivt redskap för att skildra det moderna Sverige.  

Grupp 3, första 100 sidorna i Låt den rätta komma in

Vi i grupp 3 började med att diskutera titeln, som vi kom fram till känns väldigt oförutsägbar, hade lika gärna kunnat vara en kärleksbok ”låt den rätta mannen i mitt liv komma in”, eller kanske handla om att Eli och Oskar inleder en kärleksrelation. Ajvide Lindqvist menar att titeln har att göra med att en vampyr måste bli inbjuden för att få komma in. Därför fick boken detta namnet.

 Bara genom att kolla på bokens omslag förstår man att den är läskig. Bilden på omslaget är tagen från filmen. Vi har även kollat på hur original-omslaget ser ut och det ger en känsla av att någon står och väntar på att få komma in. Vi tycker att omslaget speglar bokens känsla, det vill säga obehag. Redan från prologen i boken där de beskriver platsen, Blackeberg, känns den obehaglig.
 Blackeberg beskrivs som en plats, definitivt inte som ett hem. Man får en känsla av att det finns något mer, något hemligt, något undangömt. Man vill ha reda på mer om Blackeberg, något författaren givetvis gjort med mening.

De första meningarna i kapitel ett handlar om att polisen är på skolan. Man får direkt reda på att Oskar vill visa sig duktig, men han är rädd för att göra det, orolig. Det hade precis lika gärna kunnat vara en vanlig ungdomsbok om mobbning eller en kriminalbok om man bortser från omslag och prolog. Det är först på sida 14 när Håkan kommer in i bilden det börjar kännas obehagligt. 

I de första kapitlena får vi en bild av vilka huvudkaraktärerna är, vilken miljö de lever i och även hur de har det. Vi får reda på att Oskar är en 13-årig kille som blir mobbad i skolan, han bor tillsammans med sin mamma och har inte särskilt många kompisar.
Vi lär också känna Håkan. Håkan är en vuxen man som flyttar in som granne till Oskar. Håkan måste döda människor, för någon annans skull. Denna del är svår att förstå i början men senare förstår vi att han gör det för Elis skull. Eli är en konstig tjej som bor med Håkan. Längre fram i boken får vi också reda på att Eli är en vampyr. Eli och Oskar blir kompisar trots att Oskar tycker att hon är väldigt märklig. 

I början av boken är Håkan på väg ut i skogen för att döda någon till Eli, och Oskar är på väg ut i skogen för att ”döda” ett träd. Vi får då känslan av att Håkan och Oskar skulle råka mötas och kanske skulle Oskar bli mördad. De möts inte det gången, men det känns som om att de kommer göra det förr eller senare. Det känns också väldigt obehagligt att Eli och Oskar ska bli kompisar och kanske även inleda en relation. Hon beter sig som om hon helst av allt vill äta upp honom istället, vilket känns väldigt obehagligt.

Boken utspelar sig på 1980-talet och det ger boken en bra och lite kuslig känsla. Om Johan Ajvide Lindqvist hade valt att skriva i nutid finns det en risk att boken skulle ge en ”twilight”-känsla och jag tror inte det är vad han vill uppnå. På något vis gör det också det hela mer trovärdigt, han berättar om samhället på ett trovärdigt sätt och tar på så vis bort allt tvivel på att det inte skulle vara sant.
Så trovärdigt som boken är berättad är det nästan som om att Ajvide Lindqvist berättar utifrån sina egna erfarenheter. 

Ajvide Lindqvist är född år 1968 och boken utspelar sig år 1981. En av huvudrollerna i boken, Oskar, är 13 år och går i klass 6B. Det är mycket möjligt att Johan berättar om sig själv, han var 13 år gammal under de åren som boken utspelar sig. I intervjuer har Ajvide Lindqvist också sagt att han blev mobbad under hela grundskolan. Är han grunden för Oskar?

 Epoken romantiken handlar om skräcken, spänningen och fantasin. Efter flera år av förnuft och vetenskap ville man nu ha mer spänning och övernaturlighet. Man lät därför släppa sina känslor fria och det skrevs om gåtfulla mysterier och övernaturliga figurer. Det var populärt med skräckberättelser och de handlade ofta om de mörka sidorna hos människorna.
Detta ser vi många exempel på i Låt den rätte komma in. Vi träffar på både mysterier, övernaturliga människor och stor spänning.

Sanna Sonader Sa2H 

Exposition

Expositionen ska fånga läsarens intresse och vilja att läsa vidare. Titeln är viktig del i detta. Diskutera titel och bokomslag: vilken genre verkar boken tillhöra? Hur illustrerar text och bild detta tycker ni? De första meningarna (både prolog och kapitel ett). Vilket intryck får ni av dessa? Vad tror ni boken ska handla om när ni läser de inledande meningarna? Föraningar? Lyckas författaren fånga ert intresse? Hur? De första kapitlen. Drar in läsaren och bygger upp en bakgrund till berättelsens dramaturgi vad gäller karaktärer, miljö, tid. Vilken bakgrundsinformation får ni av de första kapitlen? Vilka intryck har ni så här lång i berättelsen? Varför? Motivera och ge konkreta exempel. Vilka litterära drag från Romantiken har ni detekterat så här långt i berättelsen? Ge konkreta exempel

"Låt den rätte komma in" bokcirkel 1!

Här kommer grupp 2:s funderingar kring de första hundra sidorna i 

”Låt den rätte komma in”!

Vi började med att diskutera bokomslaget och upptäckte att vi i gruppen hade två olika omslag. Det ena föreställde en pojke hängandes från fötterna i ett träd och det andra föreställde en blek flicka och lite blodstänk. Vi ansåg att det första omslaget såg ut som en scen ur en film och funderade över om det kunde vara från filmen ”Låt den rätte komma in.” Eftersom det omslaget visar en scen ur boken är det mer avslöjande än omslag 2 som är mer filosofisk och låter läsaren själv fundera över vad det föreställer och innebär.

Vi gick sen över till att fundera över titeln. Vi kom överens om att orsaken till varför boken heter som den gör inte är tydlig ännu, men diskuterade även teorier om vad den kunde betyda. Det vi kom fram till var att den kunde stå för att Eli inte vill släppa in vem som helst i sitt liv utan kanske väntar på den rätte. Även att Håkan väntar på det rätta offret var en teori. Allt som allt ansåg vi ändå att mycket i boken handlade om timing. När personer möts och var.

Bokens genre var vi rätt bestämda över att det är skräck och skräckromantik med obesvarad kärlek eftersom det förekommer mord och mörka tankar men också kärlek mellan Eli och Oskar samt Eli och Håkan. Dessutom är miljön författaren beskriver med en gård och skog strax intill, både kuslig men samtidigt trygg på ett förvirrande sätt. Vi kopplade även genrerna till omslagen där omslag 1, med den döde pojken, tydde på en skräckbok medan omslag 2, med den bleka flickan, var mer otydlig men ändå tydde på något hemskt på grund av blodstänket.

Vad fick vi då för första intryck av boken? Jo, vi alla tyckte att författaren beskrev Blackeberg väldigt intressant och fångande fastän han ville framställa det som en ointressant plats. Sista stycket i inledningen fångar läsaren eftersom den ger en föraning om vad som ska hända och ger en känsla av att om man läser boken får man svar på ett mysterium. Om man sen bläddrar vidare får man i första kapitlet lära känna Oskar, huvudpersonen, och vad han genomgår i skolan, vilka slags mörka tankar han tänker på fritiden och att han önskar någon död…

Utöver detta får man reda på att boken utspelar sig år 1981 och ska handla om en nyinflyttad familj som kanske inte är som alla andra. Det förekommer även en mördare som inte vill mörda men gör det i alla fall på grund av att någon han kallar ”sin älskade” har bett honom att göra det.

Våra intryck efter att ha läst hundra sidor är att det är rörigt men samtidigt spännande. Rörigt eftersom det är många och nya namn i stort sett hela tiden och eftersom att författaren ibland inte förklarar sammanhanget innan han hoppar rakt in i berättelsen, som när han helt plötsligt beskriver ett hem fullt av katter och en man som man aldrig har stött på förut. Det blir svårt att hålla isär allt. Men boken är väldigt spännande och kan sluta på många olika sätt. Hur utvecklas relationen mellan Håkan och Eli? Och hur reagerar Oskar när och om han får reda på Elis hemlighet?

Vi anser att boken har drag av både romantiken och realismen. Romantiken eftersom overklighet och onaturlighet är vanligt. Som Eli som verkar vara något annat än människa. Det är även mycket kärlek och olika kärleksrelationer i boken. Realismen eftersom författaren beskriver miljöer som finns i verkligheten och en jobbig vardag för huvudpersonen, Oskar. Han drar sig inte heller för att beskriva blodiga mord.

                                                   Vi ser fram emot att se hur det går! =)